För om nån ska kunna kallas
hjälte är det Väinämöinen
eller Väinö som han kallades
av Kalevalaborna —
för den gossen var en boren
mästare på nästan allting.
Ensam stod han för minst halva
bygdens samlade bedrifter.
Ja, så rikt begåvad var han att
det gjorde ont i många
Allt han tog i eller tänkte på
fi ck liksom guldkant runt sig.
Skulle han med några enkla
ord beskriva vanligt väder
kunde det bli nästan som en
nationalromantisk tavla
eller till och med som något
obegripligt modernistiskt.
Fick han i sin hand ett huvud
av en gammal skrutten gädda,
var den benhögen på nolltid
omgjord till en balalajka.
Simning, ridning, trolleri och
träbåtsbyggeri och segling,
det var nästan larvigt enkelt
för en sån som Väinämöinen.
Fäktning, fi ske, sång och diktning
var så självklart lätt för honom
att det bara kom, som… gäspningar
och svett hos alla andra.
Men så var föräldrarna nu
inga dussinmänniskor heller.
Mamma Ilmatar var luftgudinna,
släkt med hela himlen,
fadern var av vanligt vatten,
men en veritabel stormvåg.
Paret hade mötts i bruset
av sin ungdoms vilda vågsvall
hon en liten fl äkt av himlen,
han på drift i livets strömmar —
hade skrattat, skrikit, dansat,
lekt sig genom några nätter,
sedan legat där i skum en
stund tills nya virvlar sugit.
Och med sådana föräldrar —
mänskogudar, halvgudinnor,
ungdomsglada kärlekspar som
slagit volt på vilda danshak —
